Idag har jag och J varit tillsammans i 3 år & 7 månader varav vi även varit förlovade i 2 år & 2 månader av dessa :) Men detta är verkligen inget gentemot mommo & moffa som idag firar diamantbröllopsdag (60 år).

Nu har jag varit in till stan och köpt en liten förlovningspresent åt min älskling :) Är bara en gång man firar två år som förlovade och dessutom var den så fin och min J är värd att få lite presenter ibland så mycket som han köper och ställer upp för mig. Ni ska få se bild sedan när jag gett den (kan inte riskera att han ser den ifall han läser bloggen). Hoppas ni kan hålla er 21 dagar.

Kärleken. Oförklarlig. Och underbar.

Kärleken. Oförklarlig. Och underbar.

Egentligen var det en vän som skulle träffa honom efter att haft varann på msn en längre tid och talat nu som då. Första gången bangade hon ur och vi sköt upp träffen med en vecka. Träffades på utanför McDonalds efter att vi hade varit där och ätit. Obekrivligt nervösa var vi, blott 16 år och rätt barnsliga. När han väl kom fick min vän ett infall att ge honom McDonaldsballonger, hon sprang fram och tillbaka för att se när det skulle fylla på så hon kunde hämta. Där lämnade vi stå ensamma, en riktigt pinsam tystnad inföll. Efteråt följde vi med honom till hans boxlägenhet, såg Spiderman 2, började kittla varann. Han ville bara kittla mig, dock var det min vän som var den kittliga så den planen fungerade inget vidare (redan här tycktes han fattat tycke för mig). Träffades några gånger på stan tillsammans med min vän, nu hade även två andra vänner fått nys om det hela och började febrilt förfölja och förhöra oss. De påstod att han verkligen inte var bra för mig. Men dessa ord triggade mig bara mer att träffa honom igen. Efter ca två veckor, 24 november 04, låg vi i hans säng och då frågade han om det var officiellt vi nu?! Självlart svarade jag ja, hade fallit som en fura för honom. Tog ett tag innan jag vågade berätta för föräldrarna, lilla jag hade en pojkvän som var 5 år äldre. Som tur är gillade de honom från första början (för att inte tala om mommo som tycks avguda honom). Vårt gemensamma liv flöt på, vännerna började inse att han var en bra kille. Vi kunde skratta och skämta om förförljelsen och att det egentligen inte var jag som skulle träffa honom. De nästan stred om vems tjänst det var att vi hade träffats.
Efter ett halvår kom förlovningsdiskussionen upp för första gången, men J tyckte det var för tidigt. Ämnet kom lite nu som då på tal, på ettårsdagen bestämde vi när det skulle bli. Jag var så lycklig, räknade dagarna och hade otroligt svårt att hålla tyst om det hela. När dagen kom, 24 maj 2006, var det många som visste om det redan. För andra blev det en stor överraskning. För oss var det bästa dagen hittills i våra liv. Vi fortsatte tillsammans, var och en i sin by. Vi började längta efter att få flytta ihop, när studenten och sista året i våra skolor börjat fanns det inte mycket tid över för att träffas. Blev en hel del pusslande för att få allt att gå ihop (tack gode gud att jag hade fått körkortet). Lägtan efter att ABI-dagen var enorm. När den var över tog jag mina kläder och flyttade in hos honom för att börja läsa till skrivningarna. Dagarna tillbringade jag med böckerna och kvällarna med honom och svärmor. Vi längtade så till mars när allt skulle vara över. Började leta i tidningar efter en lägenhet, nappade på första annonsen och flyttade äntligen ihop i vår första lägenhet 1 april 2007. Där hade vi ro i 8 månader innan vi köpte eget i december 07. Nu bor vi här i vår underbara trea, och framtiden har inget annat än gott att vänta oss. Vi kommer gifta oss på femårsdagen som förlovade. I med- och motgång genom livet. Du och Jag.