Fick veta vitsordet för vårt föredrag idag. Jag var säker på att det skulle bli en etta, två med lite tur. Men det blev en trea! Trodde jag aldrig, det var alldeles för kort och jag har för mig att mina ögon låg i pappret rätt ofta. Men bara bra om läraren var nöjd. Och den skönlitterära texten fick vi också ut, den blev den fyra. Riktigt nöjd! Jag skrev från hjärtat och det tyckte hon märktes på sättet jag skrev.
Nu ska jag ge mig iväg på lite shopping, känns som evigheter sedan jag gått på stan och bara provat kläder i massor. Ska köpa gardiner också, men det blir fösrt när mamma alutar jobbet om nån timme.

Dina läppar mot mina är det underbaraste som finns, när dom rör mina står hela världen still och jag ryser i hela kroppen. Älskling du är underbar på alla sätt och vis, det går inte att beskriva dig. Du betyder enormt mycket för mig. Jag vet att vi kommer hålla ihop för vi är perfekta för varann. Det är du som gör mig lycklig och det är du som får mig att både skratta och le. Snart har det gått tre år och många fler ska det bli. Jag älskar verkligen dig Jonas.

När jag läste rubrikerna fastnade jag genast för ?Den bästa dagen i mitt liv?. Men när jag väl satte mig ner och började fundera kom jag fram till att det finns två datum som betyder oerhört mycket för mig. Det första är den 24 november 2004, dagen jag blev tillsammans med min kille. Den andra dagen är den 24 maj 2006 när vi förlovade oss. Men den bästa dagen i mitt liv måste nog bli den dagen vi satte ringarna på varandras finger och lovade att dela vår framtid med varandra. Är trots allt då jag fick bekräftat att det kommer vara han och jag.

Onsdagen den 24 maj var äntligen här, ringarna var beställda och graverade och låg bara och väntade i asken på det stora ögonblicket. Annonsen i nästa morgons Vasablad var beställd och betald. Nu gällde det bara att utstå dagens sex ovanligt långa och tråkiga lektioner. Redan 12-tiden när det var mat började gratulationerna komma från klasskompisar för jag har aldrig varit speciellt bra på att hålla hemligheter. Jag tackade och förklarade att förlovningen inte ägt rum riktigt ännu. Då övergick det till frågor som när, var, hur? Men den hemligheten behöll jag för mig själv, för att vara ärlig var vi inte riktigt hundra procent säkra ännu på hur det skulle gå till. När klockan äntligen blev 15 och det var dags att åka hem började nervositeten att smyga på. Kunde knappt vänta tills 16 när Jonas äntligen skulle dyka upp med ringarna och vi kunde börja bege oss iväg på resan som snart skulle börja.

Vi hade tänkt åka ut till min familjs villa och förlova oss i badtunnan med varsitt champagneglas i handen och se ut över havet medan solen gick ner. Dessvärre var inte badtunnan klarbyggd ännu därav blev det lite dålig planering. Istället blev det på morföräldrarnas villa i Åminne som det hela ägde rum. När vi kom dit packade vi upp sovsäckarna, bäddade och ställde i ordning för en underbar kväll. Vi stekte pepparbiffarna vi hade köpt, kokade och mosade potatisen. Lade upp det hela, potatismosen i form av ett hjärta, åt och njöt. Även om det var lite svårt att njuta, jag ville bara komma till den del som vi egentligen var där för. Hur som helst, efter maten lade vi oss i sängen och mös med varann en stund. Där omkring en 21:30-tiden gick vi till vardagsrummet och såg ut över havet där solen sakta sänkte sig neråt. Ca 22-tiden bytte vi ringar och lovade varandra att från och med nu följas åt, hand i hand, genom livet. Efter det tog vi fram vår enorma glasskaka som vi hade köpt och med varsin sked i högsta hugg delade vi den kaka som vi numera ser som ?vår? kaka. Sedan kröp vi ner, tätt omslingrade, i sovsäckarna och somnade.

Dagen efter väcktes vi rätt tidigt av att bådas telefoner började gå varma. Blev många gratulationer av släkt och vänner innan man riktigt hade vaknat. Vi tog det lugnt största delen av dagen, slappade i sängen och såg en film. Mot kvällen diskade och plockade vi undan för att börja bege oss hemåt och vänta på nästa dag då det skulle komma ännu fler gratulationer och kramar från lärare och elever. Jag måste medge, hur de än kramade och grattade tog det säkert två månader innan jag riktigt hade förstått att det var sant. Jag var verkligen förlovad med en helt underbar man som älskar mig över allt annat. Tre veckor senare blev det att ställa till med fest, ?klart något så här underbart måste firas? som min mormor utbrast. Sagt och gjort den 12 juni blev det stor förlovningsfest i Malax för alla som ville komma. Och det kom många, många nära och kära som verkligen gjorde vår förlovning till något minnesvärt.

Nu har det snart gått ett och ett halvt år sedan den 24 maj 2006 och ringarna sitter fortfarande stadigt på våra finger. Återstår att se när vi gifter oss vilket kommer bli den nya dagen som blir bästa dagen i mitt liv. Allt för länge lär det inte dröja, vi har redan börjat tänka ut lämpliga datum. Men fortfarande får jag tårar i ögonen när jag tänker på dagen vi förlovade oss. Det kan bara inte betyda annat än att hittills är det den bästa dagen i mitt liv.