Nu är vi tillbaka, Turbo och jag. Ingreppet gick bra och Turbo ligger och sover nedanför mig nu.

Men blir det någon fler narkos så är det nog J som får åka med. Jag gillade inte alls att behöva hålla så hårt i Turbo för att veterinären skulle fått gett narkosen. För att inte tala om när han så småningom började bli trött och inte kunde stå på benen. Såg precis ut som när vi avlivade Ludde (vår husky som vi hade när jag var mindre) *flashback*. Sen när de kommer tillbaka med honom är han dessutom helt blodig vid munnen, precis som Willjam (vår fd. katt) när han blev överkörd och dog *flashback 2*. Jag var fem före att bryta ihop totalt, så det var nog bara att betala och fara snabbt innan tårarna började rinna. Hela vägen hem har jag fått intala mig själv att "han vaknar snart", "det är ingen som helst fara med honom"... Så nu har jag lugnat ner mig (som tur är), bara att vänta tills han börjar piggna i lite nu då.